sure.im.fine.

låten som fastnat på insidan av mitt huvud.
om en halvtimme skall jag gå iväg för att vaccinera mig. måste komma ihåg att köpa med mig en kaka till jobbet, annars kommer de inte släppa iväg mig. bjud på bulle eller stick är lite av vårt motto, och min plan är ju att komma tillbaka..

vill skriva någonting bra, någonting fint. men allt jag kan tänka på är hur mycket jag kommer sakna er. era skratt, era kramar, er närhet, era kloka ord, era uppenbarelser. ni är så fina och jag älskar er så mycket. tänk ett år utan er. jag märkte inte ens att det regnade för mitt ansikte var redan täckt av tårar. men som sagt, tänk vilka stunder vi kommer ha när jag komemr hem! och vi ses ju på onsdag!?

vi kom dit tidigt, för tidigt. efter att ha checkat in bagaget satt vi i två fruktansvärt långa timmar och väntade. jag kommer ihåg bänken vi satt på, mamma, pappa och jag. ord var överflödiga, eller låg inte nära till hands i alla fall. två timmar av tyst nervös väntan. ett år skulle vi vara ifrån varandra, men det fanns inga vettiga ord att säga. sen helt plötsligt skulle vi samlas, alla utbytesstudenter, och gå vidare. det avsked vi fasat för i två timmar, eller kanske två månader, skulle tas på två sekunder. minns hur jag stod i rulltrappan och tittade neråt, vinkade och vände mig om. jag kommer inte ihåg att jag grät, eller att någon grät för den delen. det var bara ett konstigt avsked, det blev så abrupt. nu avskyr jag flygplatsavsked, eller ja, alla typer av avsked för den delen. 

igår grät mamma några tårar. jag fick vara den vuxna, krama om henne och säga att det är okej att gråta, men det här är inget hejdå, bara ett 'vihörs'.

tidigt i morse sade vi vårt 'vihörs'. ikväll blir det fler 'vihörs', till emma, jonna & helena.
kommer sakna fett mycket.

det är mycket, överallt, på alla håll. allt och mycket händer nu eller aldrig. jag försöker koppla bort det. istället för att hetsa njuter jag av lugnet. många underbara timmar fyllda med finaste vänner och långa samtal. jag har fem dagar kvar med mamma innan jag åker, så jag vill vara hemma mycket, laga och äta middag tillsammans, bara vara. på onsdag åker jag och lillasyster upp till stockholm. bo hos storasyster, undvika gräl, träffa fina vänner, lyssna på bra musik, känna glädje, lycka och kärlek. njuta av att umgås med de jag älskar.

känna mycket tacksamhet.

det är märkligt det där.

igår skrek vi på varandra. alla inre aggretioner som jag hållt inne på i tre veckor tömdes ut. så fort jag steg innanför dörren började det. höga skrik, hårda ord, släng i dörrar. jag var så arg så jag skakade.

idag är det som att inget hänt. vi sitter och tittar på 'top model' äter chokladbollar och betygsätter parfymer.

hur går det till?

man vet ju inte när man skall bli trött.
men sen slår det till.
bara sådär. inget att göra.
vill bara springa.fly.gömma mig.
känsla i timing.

de tror att de vet vem jag är.
skapar sig en uppfattning bara av att titta på mig.
men jag kommer vara raka motsatsen.
om inte av en annan anledning så av principen.
jag vet ju inte ens vem jag själv är.

eller bara namnet på arctic monkeys första album.