en söndag fylld av avsked.
vi kom dit tidigt, för tidigt. efter att ha checkat in bagaget satt vi i två fruktansvärt långa timmar och väntade. jag kommer ihåg bänken vi satt på, mamma, pappa och jag. ord var överflödiga, eller låg inte nära till hands i alla fall. två timmar av tyst nervös väntan. ett år skulle vi vara ifrån varandra, men det fanns inga vettiga ord att säga. sen helt plötsligt skulle vi samlas, alla utbytesstudenter, och gå vidare. det avsked vi fasat för i två timmar, eller kanske två månader, skulle tas på två sekunder. minns hur jag stod i rulltrappan och tittade neråt, vinkade och vände mig om. jag kommer inte ihåg att jag grät, eller att någon grät för den delen. det var bara ett konstigt avsked, det blev så abrupt. nu avskyr jag flygplatsavsked, eller ja, alla typer av avsked för den delen.
igår grät mamma några tårar. jag fick vara den vuxna, krama om henne och säga att det är okej att gråta, men det här är inget hejdå, bara ett 'vihörs'.
tidigt i morse sade vi vårt 'vihörs'. ikväll blir det fler 'vihörs', till emma, jonna & helena.
kommer sakna fett mycket.
